Drömmar som krossas

Årets världsmästerskap har nu gått av stapeln och många drömmar har krossats, jag menar precis som mina egna så är jag ju i gott sällskap av att vara besviken, skillnaden är kanske att jag inte ens fick försöka, men det är samma drömmar som krossats. Drömmen av att lyckas ta medalj, eller kanske till och med vinna VM!

I skrivande stund tror jag iallafall att jag fått distans till allt som hänt, tankarna far fortfarande runt i huvudet men jag tror iallafall att jag fått klarhet i det mesta. Som jag antar att de flesta utav er redan vet blev Liam uppmätt till Medium under världsmästerskapen. Något som inte fick hända, hände. Vi har kontrollmätt honom flera gånger innan VM, men de var då överens om att han var small. Detta är ju såklart fruktansvärt jobbigt, allt man tränat för, formen jag kände att vi var i, alla förväntningar man hade osv, men det värsta av allt är att Liam klarade första mätningen, en annan dommare som var i rummet var inte nöjd med hur han stod och tryckte upp bröstkorgen och ihop benen på honom. Eftersom Liam är så snäll så stod han ju helt blixtstilla. Och hur dom än mätte honom i den positionen så blev han inte under och så är det bara. Hade han varit något stressad eller lite rädd och inte stått stilla hade dom antagligen släppt honom, det är detta som är det värsta! Orättvisan.

Bara för att man har en hanterbar hund så ska man straffas för det. Det var tungt att se och veta att hundar släpptes igenom som är större än Liam. Det fanns heller ingen mätsticka utan dom mätte bara med bågar. Jag upplevde också en viss attityd samt mentalitet hos vissa utav dommarna, precis som att de redan bestämt sig. Jag kan ta och acceptera att Liam blivit uppmätt, men jag kan inte ta att det var större hundar än honom som var med och tävlade. Såg vissa giganter i smallklassen när jag tittade.

Det blev många känslor på samma gång under de timmarna. Det kändes som att hela hjärtat gick i tur och att jag helt plötsligt blivit någon form av syndabock som lurat och fuskat mig till en landslagsplats. Plus att det kändes som att man svek många som dels kommit enda dit för att titta och dels de som hade tänkt att hejja på mig hemma i soffan. Det blev också hjärtskärrande att se halva landslaget som var kvar och väntade på mig gråta, för min skull. De la ner hela sin själ i att hjälpa till, trösta mig, klappa liam osv. Tack, Tack, Tack!!
Efter denna händelse finns de folk som stigit så otroligt mycket i mina ögon, även om vi är konkurrenter så visade de medlidande och tröst! Tack återigen.

Jag valde att sedan bo på ett hotell lite från de landslaget bodde på för att slippa vara mitt uppe i allting och få lite distans till saker och ting. Jag har försökt att vara på arenan så mycket jag orkat och hjälpa till/ hejjat och stöttat er! Men hur man än vänder och vrider så känner man sig alltid lite bortglömd/utanför när man inte får vara med och tävla. Jag är glad över alla som förstått och även alla som kommit och kramat om mig. Även om paniken och gråtattackerna kommit är det något jag har lärt mig, bättre att folk kommer och ger mig en styrkekram och att jag bryter ihop, än att folk tassar runt på tå och ger ledsamma blickar. Styrkekramen kanske inte hjälper för tillfället, men i längden!!

Och nu är det de där lilla kvar att jag har helt plötsligt har en väldigt liten mediumhund! Eftersom han är mätt till small av svenska domare har jag fortfarande möjligheten att tävla i small i Sverige, Ska jag lägga agilityn på hyllan? ska jag nöja mig med att tävla small i Sverige och spara honom? Eller ska jag lägga ner all min enegri för att få Sveriges bästa mediumhund? Jag vet att det antagligen kommer sticka många i ögonen om jag fortsätter tävla honom i small, men gör jag det, kommer vi tävla för att de e kul. Men det säger emot mig att veta att många kommer prata bakom ryggen på mig. Det var 9 årsedan jag var på VM sist, 9 jävla år har jag väntat på att få vara med igen och det var nu i helgen jag skulle stått på startlinjen, men något gick fel! Orkar jag försöka igen, eller ska det ta 9 år till? Då är jag ju 32, och det känns ju inte okej;) Jag har inte bestämt hur jag ska göra med allt, vill bara landa i allt detta, att jocke ska flytta ner och få lite mera flyt i min vardag.

En sista fundering är det där med lucifereffekten? Får man på sig en kostym ”blir någon” kan man missbruka sin makt och känna sig snäppet viktigare än alla andra! Vilken jävla skit rent ut sagt.

Lägger in en bild på mig och Liam, för hur man än vaknar upp på morgonen är det världens bästa och finaste vän som ligger brevid, oavsett om du är small eller medium!

Annonser
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

5 kommentarer till Drömmar som krossas

  1. Anja skriver:

    Å Hanna vad jag har tänkt på dig ”hela helgen” letade och letade efter ditt mobil nr. men kunde inte hitta det 😦 vet ju att jag hade det förra året (eller var det förrförra?) när jag rapporterade från VM åt dig när du jobbade och stekte hamburgare ;). Du hade varit en väldigt värdig deltagare på årets VM, Men va F.. 9 år sedan vart tog dom åren vägen? Vad du än gör/beestämmer dig för att göra så är jag övertygad att det kommer att bli bra för er det är jag säker på. Kram Anja

  2. Ingrid Torstensson skriver:

    Hej Hanna
    Jag känner verkligen med dig.Klart du ska köra vidare 🙂 ni som är så duktiga.
    Kramar ifrån Ingrid Torstensson och Buddha

  3. Ulrika Engström skriver:

    Du är såå stark! Det smärtade så i mig när
    jag fick reda på att ni inte fick vara med, det är klart att du är besviken. Men du ska veta att vi är många som vill och vet att snart är ni på VM och vinner, i medium, fortsätt träna som ni alltid gjort med ett leende på läpparna
    för det är så jag alltid sett dej träna :-)) och det gör så gott i mitt hjärta!!
    Kramar från mej och vovvarna Engström!!!

  4. så himla tråkigt. Det är väl ingen större tröst, men finska Sonic placerade sig ju hyfsat i medium trots att de tävlar small nationellt…

  5. Madelene skriver:

    Läste om vad som hände dig under VM på FB. Nu är det i och för sig ett tag sedan du skrev detta inlägg, så kanske har du ändrat dina tankefunderingar sedan dess. Jag förstår att du känner som du gör, det hade antagligen de flesta gjort. Min personliga åsikt är att du ska fortsätta i small, han är ju en smallhund och blev felmätt helt enkelt. Det är han inte den första att bli. Visst kommer det att sticka folk i ögonen och reta gallfeber på vissa, folk ska alltid ha åsikter om allt, det går inte att undvika. Så varför ska man bry sig? Du ska göra det som är bäst för DIG och DIN hund, oavsett vad andra tycker. Och i ärlighetens namn så tror jag att de allra flesta (även de som kommer bittra över det) skulle fortsatt i small om de var i din situation.

    Sluta med agilityn ska du i alla fall inte, ta en paus om du känner för det, men sluta inte på grund utav detta. Ge det lite tid att smälta bara. Talang ska inte slösas bort!

    Ta hand om dig.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s