2014 Årskrönika, eller? ;)

2014 har för mig och hundarna varit ett sagolikt år, den lilla lilla mediumhunden blir årets agilityhund, Didrik lyckas efter mycket slit ta sig upp i klass 2 i både agility och hopp, och Harald är kanske den smartaste lilla hund jag haft! Därför tänker jag inte skriva någon krönika om detta år, istället kommer Didriks årskrönika publiceras här. Didrik har stulit en hel del mat ( jag lär mig aldrig att han är större än vad man tror).

Här kommer Didriks topp 10 lista=)

10      imagesEtt antal påsar hundgodis har stulits

9961526_10152536204345911_1058866882_nNågra mackor har slunkit ner när man inte varit beredd

8 10872624_10152536204435911_1274596901_nDidrik stod på bordet och åt ur Rebeckas godispåse när hon kom in i köket, utan att skämmas!

710877856_10152536204475911_9717694_nHan passade på att smaka på bacon inlindadkyckling med basilika och parmesan, en kväll när Evelina och Mattias skulle ha fredagsmys.

610866899_10152536204275911_669941401_n En hel portion thaimat, röd Curry, var inte bra för magen!

510884428_10152536204395911_1346854787_nDidrik tyckte det var extra stort att husse blivit agilitydomare, det firade han med att smälla i sig en halv prinsesstårta=)

410877369_10152536204380911_1856754790_n 2 påsar med Nybakta bullar råkade visst också slinka ner, Husse var så nöjd efter det.

310888180_10152536204410911_1778324431_n När vi hade SM-uppladdning och alla var och åt frukost, passade han på att smaka på halva hushållsosten, efteråt såg man bara spår efter tänder i osten.

210893622_10152536204450911_970672403_nI julvevan, passade han också på att smaka på sill för första gången, vilket han troligtvis tyckte om eftersom han åt upp allt han kom åt på diskbänken.

110872638_10152536204390911_945987131_nPricken över I:et var när vi kom hem och Didrik hade självdoserat Pro-Kolin, kanske hade sillen inte varit så bra ändå!

Tack för ett fantastiskt 2014, nu blickar vi framåt=)

Annonser
Publicerat i Uncategorized | 2 kommentarer

Årets Agilityhund 2014- Brainpool´s Peak Performance ” Liam”

10660693_10152343067070911_1719108765_n

Vet ni hur länge jag väntat på att få skriva detta?? Närmare bestämt i nästan ett år, så nu skriver jag det:
Får jag lov att presentera Årets Agilityhund Medium 2014, Brainpool´s Peak Performance ” Liam
Även Årets Agility Sheltie Medium 2014 och vet ni vad? Jag är så jävla stolt.

Det har hänt mycket saker i mitt liv de senaste åren vilket har gjort att jag ibland har fått prioritera bort vissa stora tävlingar. Genom att prioritera bort stora tävlingar prioriterar man också bort jakten på Årets Agilityhund på något sätt.
Men för ett år sedan bestämde jag mig för att satsa på Årets agilityhund 2014, jag visste att det skulle bli svårt men jag vet också att jag är otroligt envis och drivande när jag bestämt mig för något. Generellt så tycker jag att jag och Liam lyckats toppa formen till de viktigaste tävlingarna detta år men jag tycker också att vi höjt våran lägsta nivå med hästlängder. Genom att göra 7 av 8 felfria lopp på Guldagilityn i Kalmar i somras, vinna 4 av dom, ta 2 andraplaceringar och en tredjeplats blev resan mot Titeln Årets Agilityhund inte lika krävande som jag först trott att den skulle bli. I skrivande stund har vi lite vinter/agility vila i ca 1 vecka till, innan vi börjar förbereda oss inför målen 2015. Ifrån detta året tar vi med oss känslan av att kunna vinna på egen bedrift och att inte behöva leva på andras misstag, och den känslan är fantastisk.
Jag vill också passa på att säga tack till alla er fina människa runt om i landet som hejjat på oss, sagt snälla kommentarer eller som bara funnits där. Det är otroligt roligt att få höra att man är en inspirationskälla för många med mini mediumhundar som känner hopplöshet när dom tvingas tävla mot Sveriges stora mediumhundar. Liam har bevisat för mig och alla andra där ute att det går.
Jag vill även passa på att tacka till alla er som sagt dumma saker om mig och Liam bakom vår rygg i tron om att ingen annan hört, det är ni som sporrar mig och gör att jag hela tiden vill utvecklas och bli bättre.

10617712_10152313709315911_53673050_n Vi sponsras av Royal Canin.

Publicerat i Uncategorized | 3 kommentarer

Ibland är livet svårt att förstå.

”Det här är inte slutet,

det är heller inte början på slutet,

men det är troligen slutet på början”

För 7 veckorsedan var jag hos min farmor och farfar och åt middag. Farfar och jag drack varsin öl och han spelade då bolue 3 gånger i veckan. Igår på eftermiddagen somnade min kära farfar in. Efter en mycket kortvarig och aggressiv sjukdom, orkade inte kroppen mer! Förlåt farfar att jag inte kom i tid och hann säga farväl<3

Jag vet också att farfar var ett utav mina största fans, och han var så ledsen över det som hände på VM. När jag pratade med han en vecka efter VM grät han fortfarande för min skull. Jag vet också att farfar skulle ha varit en utav dom som hejjat det där lilla extra på mig när SM går på hemmplan i Falkenberg. Det skulle ha varit han som hejjade det extra som också skulle ha burit mig och Liam den sista vägen in i mål. Nu vet jag vad som måste göras, farfar. Dock utan dig, men jag kommer inte att göra dig besviken. ❤

Publicerat i Uncategorized | Lämna en kommentar

Ju mer jag tränar, ju mer beroende blir jag.


Efter käftsmällen på VM kan man säga att jag blivit näst intill besatt av min och Liams träning. Jag lägger upp i början av veckan hur och vilka dagar det ska tränas på! OJ herregud tänker ni, hon har blivit galen, men det är mestadels running vi tränar, ibland blir det bara det vi tränar. Vi började träna om kontaktfälten i slutet av November. Jag vet nämligen att om jag och Liam ska ha någon chans internationellt måste han ha running, och jävligt bra sådana.
Vi startade vår första officiella tävling i Karlshamn för ca 2 veckor sedan. Den resulterade i 2 disk, för min del spelar det egentligen ingen roll för jag kände att Liam gick och kämpade på fint. Han missade då språnget på kontaktfältet. Det var inte så att han medvetet hoppade, utan hade svårt att anpassa steget i den fart han kom i, det vill säga han gick lågt med spånget var för stort helt enkelt. Tur att man har gammeltanten, som kom 4:a rep 5:a och vann en biobiljett som med glädje utnyttjades i veckan=)
I Söndags var det dags för Danmark. Dubbla klass 3. Med förhoppning att Kompeace kanske skulle kunna ta sitt sista cert och bli dansk agilitychampion och med förhoppning att Liam skulle ta sina running åkte vi dit glada och förväntansfulla.
Egentligen vet jag inte vad som hände, Liam nollade alla 4 loppen vilket resulterade i 4 vinster, 4 cert, ett agility championat och 100 procent träff på runningen.Ångrar inte en sekund när det varit storm, regna, bitande kyla då jag och Liam varit och tränat. Det går inte att beskriva vilken energikick den hunden ger mig. Vi hade missar i varje lopp, och det känns skönt att veta att vi kan ännu bättre. När jag är framme och förbereder Liam i svängarna tycker jag att han svänger precis lika bra som innan, men eftersom han måste hoppa högre och ta i mer kommer han ut i svängarna om jag inte är där. Det är troligtvis något vi kommer att lära oss efter tiden.

Hur gick det för Kompan då? tanten lyckades nolla alla lopp och även erövra sitt sista cert, vilket resulterade att jag åkte hem med en till dansk agilitychampion (endast 10 år gammal). =)
Hade klippt ihop alla lopp på mobilen, men nui krånglar det såklart, därför slänger jag in agilityloppen. Dom ni ser är det någonstans jag håller på att glömma av ett byte, i något lopp håler jag på att springa in i A:hindret, men vad gör det?=)

För övrigt ska jag och denna gooingen träna på tass=)
267860_10152551824045394_1518082649_n

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Dikt

Just nu läser jag om Neuropsykologi och psykiatri. Förra veckan hade vi en föreläsare som själv hade Asperger Syndrome. Mycket intressant och lärorikt. Hon avslutade med denna dikt och den har satt sig i huvudet på mig, så varför inte dela med sig?

Välkommen till Holland
en dikt av Emily Perl Kingsley

Jag blir ofta ombedd att beskriva hur det känns att leva med ett barn med funktionshinder – att försöka hjälpa människor som inte har gjort denna unika erfarenhet att förstå, att föreställa sig hur det skulle kännas. Det är så här…

När du väntar barn är det som att planera en fantastisk semesterresa
– till Italien.
Du köper en bunt guideböcker och lägger upp en underbar rutt: Colosseum. Michelangelos David. Gondolerna i Venedig.
Du kanske lär dig några användbara fraser på italienska. Allt är väldigt spännande.
Efter månader av ivrig förväntan kommer äntligen den stora dagen. Du packar väskorna och ger dig iväg. Flera timmar senare landar planet.

Flygvärdinnan kommer in och säger: ”Välkommen till Holland.” ”Holland?!?” säger du.
”Vad menar du med Holland?? Jag bokade en resa till Italien! Jag skulle vara i Italien. Hela mitt liv har jag drömt om att åka till Italien.
” Men flygrutten har ändrats. De har landat i Holland och där måste du stanna.

Det väsentliga här är följande:
De har inte tagit dig till en förfärlig, vidrig, snuskig plats, full av farsoter, hungersnöd och sjukdomar.
Det är bara en annorlunda plats.
Så du måste bege dig ut och köpa nya guideböcker.
Och du måste lära dig ett helt nytt språk.
Och du kommer att möta en helt ny folkgrupp som du egentligen aldrig skulle ha mött.

Det är bara en annorlunda plats. Det är lägre tempo än i Italien, mindre tjusigt än i Italien. Men efter att du varit där ett tag tar du ett djupt andetag, ser dig omkring…
och upptäcker att Holland har väderkvarnar…
och Holland har tulpaner.
Holland har till och med verk av Rembrandt.

Men alla du känner är upptagna med att resa till och från Italien…
och alla skryter de om vilken härlig tid de hade där.
Och i resten av ditt liv kommer du att säga
”Ja, det var dit jag skulle åkt. Det var vad jag hade planerat”.
Och den smärtan kommer aldrig, aldrig, aldrig någonsin att försvinna… därför att förlusten av den drömmen är en mycket, mycket betydande förlust.
Men…om du ägnar ditt liv åt att sörja över att du aldrig kom till Italien, kommer du aldrig att kunna glädjas åt det mycket speciella, det väldigt härliga… med Holland.

© Emily Perl Kingsley, 1987.

Publicerat i Uncategorized | 1 kommentar

Drömmar som krossas

Årets världsmästerskap har nu gått av stapeln och många drömmar har krossats, jag menar precis som mina egna så är jag ju i gott sällskap av att vara besviken, skillnaden är kanske att jag inte ens fick försöka, men det är samma drömmar som krossats. Drömmen av att lyckas ta medalj, eller kanske till och med vinna VM!

I skrivande stund tror jag iallafall att jag fått distans till allt som hänt, tankarna far fortfarande runt i huvudet men jag tror iallafall att jag fått klarhet i det mesta. Som jag antar att de flesta utav er redan vet blev Liam uppmätt till Medium under världsmästerskapen. Något som inte fick hända, hände. Vi har kontrollmätt honom flera gånger innan VM, men de var då överens om att han var small. Detta är ju såklart fruktansvärt jobbigt, allt man tränat för, formen jag kände att vi var i, alla förväntningar man hade osv, men det värsta av allt är att Liam klarade första mätningen, en annan dommare som var i rummet var inte nöjd med hur han stod och tryckte upp bröstkorgen och ihop benen på honom. Eftersom Liam är så snäll så stod han ju helt blixtstilla. Och hur dom än mätte honom i den positionen så blev han inte under och så är det bara. Hade han varit något stressad eller lite rädd och inte stått stilla hade dom antagligen släppt honom, det är detta som är det värsta! Orättvisan.

Bara för att man har en hanterbar hund så ska man straffas för det. Det var tungt att se och veta att hundar släpptes igenom som är större än Liam. Det fanns heller ingen mätsticka utan dom mätte bara med bågar. Jag upplevde också en viss attityd samt mentalitet hos vissa utav dommarna, precis som att de redan bestämt sig. Jag kan ta och acceptera att Liam blivit uppmätt, men jag kan inte ta att det var större hundar än honom som var med och tävlade. Såg vissa giganter i smallklassen när jag tittade.

Det blev många känslor på samma gång under de timmarna. Det kändes som att hela hjärtat gick i tur och att jag helt plötsligt blivit någon form av syndabock som lurat och fuskat mig till en landslagsplats. Plus att det kändes som att man svek många som dels kommit enda dit för att titta och dels de som hade tänkt att hejja på mig hemma i soffan. Det blev också hjärtskärrande att se halva landslaget som var kvar och väntade på mig gråta, för min skull. De la ner hela sin själ i att hjälpa till, trösta mig, klappa liam osv. Tack, Tack, Tack!!
Efter denna händelse finns de folk som stigit så otroligt mycket i mina ögon, även om vi är konkurrenter så visade de medlidande och tröst! Tack återigen.

Jag valde att sedan bo på ett hotell lite från de landslaget bodde på för att slippa vara mitt uppe i allting och få lite distans till saker och ting. Jag har försökt att vara på arenan så mycket jag orkat och hjälpa till/ hejjat och stöttat er! Men hur man än vänder och vrider så känner man sig alltid lite bortglömd/utanför när man inte får vara med och tävla. Jag är glad över alla som förstått och även alla som kommit och kramat om mig. Även om paniken och gråtattackerna kommit är det något jag har lärt mig, bättre att folk kommer och ger mig en styrkekram och att jag bryter ihop, än att folk tassar runt på tå och ger ledsamma blickar. Styrkekramen kanske inte hjälper för tillfället, men i längden!!

Och nu är det de där lilla kvar att jag har helt plötsligt har en väldigt liten mediumhund! Eftersom han är mätt till small av svenska domare har jag fortfarande möjligheten att tävla i small i Sverige, Ska jag lägga agilityn på hyllan? ska jag nöja mig med att tävla small i Sverige och spara honom? Eller ska jag lägga ner all min enegri för att få Sveriges bästa mediumhund? Jag vet att det antagligen kommer sticka många i ögonen om jag fortsätter tävla honom i small, men gör jag det, kommer vi tävla för att de e kul. Men det säger emot mig att veta att många kommer prata bakom ryggen på mig. Det var 9 årsedan jag var på VM sist, 9 jävla år har jag väntat på att få vara med igen och det var nu i helgen jag skulle stått på startlinjen, men något gick fel! Orkar jag försöka igen, eller ska det ta 9 år till? Då är jag ju 32, och det känns ju inte okej;) Jag har inte bestämt hur jag ska göra med allt, vill bara landa i allt detta, att jocke ska flytta ner och få lite mera flyt i min vardag.

En sista fundering är det där med lucifereffekten? Får man på sig en kostym ”blir någon” kan man missbruka sin makt och känna sig snäppet viktigare än alla andra! Vilken jävla skit rent ut sagt.

Lägger in en bild på mig och Liam, för hur man än vaknar upp på morgonen är det världens bästa och finaste vän som ligger brevid, oavsett om du är small eller medium!

Publicerat i Uncategorized | 5 kommentarer

Video | Posted on by | 2 kommentarer